Behandling av Epilepsi.

Ett flertal av de som behandlas för epilepsi får en medikamentell behandling, vilket innebär att man äter medicin för att förebygga anfallen och vissa fall bota symtomet helt. Om man har en paritell epilepsi där man noga kunnat konstaterat vilket område som är drabbat, kan man bota epilepsin med ett kirurgiskt ingrep. Om en medicinsk behandling inte skulle ha önskad effekt på ett barn med epilepsi, kan få en ketogen behandling. Ketogen kost är fettrikt och medför därför att kroppen skapar fler ketonkroppar. Ett annan alternativ till behandling är elektrisk stimulering av vegusnerven. En antiepileptisk medicin verkar genom att bromsa den onormala nervimpulsspridningen som framkallar anfallen. Detta sker genom att att medicinen bromsar nervimpulstrafiken, frisättningen av den exciterande neurotransmittorn glutamat eller blockerar dess receptorer, eller förstärker effekterna av den hämmande neurotransmittorn GABA (gammaaminosmörsyra)

När man har ett anfall går de att avbryta med med hjälp av injektion eller stolpiller, några olika alternativ är: diazepam (Stesolid®, Diazepam), klonazepam (Iktorivil®), fosfenytoin (Pentothal®)

Om behandlingen in inte skulle förhindra eller avbryta status epilepticus så induceras narkos genom injektion av tiopental (Pentothal®).

För att förebygga att man inte ska får några anfall får man dagligen äta medicin, som finns i ett flertal olika preparat. För att komma fram till vilket preparat och vilken dosering som passar patienten bäst kollar man på, anfallstypen, personens ålder, uppnådd effekt och vilka biverkningar den medför. Man eftersträvar alltid att bara helhandla patienten med en medicin men i bland behövs det en kombination av flera mediciner för att man ska bli anfallsfri. När patienten varit anfallsfri i några åt kan man testa att successivt sänka dosen och tillslut avsluta behandlingen, och detta gör man för att se om epilepsin vuxit bort, så i bästa fall är man anfallsfri.

För olika typer av anfall finns det olika typer av mediciner. Vid primär generaliserad epilepsi är använder man i förstahand oftast valproat ( Absenor®, Ergenyl, Orfiril), lamotrigin ( Lamictal®, Lamotrigin) eller etosuximid (Suxinutin®). Vid partiell epilepsi används oftast karbamazipin ( Hermolepsin®, Tegretol®, Trimolin®), lamotrigin eller oxkarbezeoin (Trileptal®).


Detta kommer att bli mitt sista inlägg om epilepsi om det är något ni undrar över är det bara att skriva en kommentar och då kommer jag antingen svara på kommentaren eller skriva ett inlägg till beroende fråga.
Hoppas att ni fortsätter att följa min blogg, för jag kommer fortsätta skriva om andra typer av sjukdomar.

Hur tar patienten det?

Trots att man genom gott alla dessa testerna, så går neurologen bedömning i första hand på hur man beskriver anfallet. För det finns inga laboratorietester som kan säga att man har eller inte har epilepsi. Oftast krävs det en längre utredning för att se ifall om det bara vet en engångsförseelse eller om det finns risk att man kan får flera anfall. Men som det skulle visa sig att man har epilepsi kan det vara svårt att acceptera beskedet att man har fått epilepsi. För de flesta människor är det en relativt okänd sjukdom och det kan göra den mer skrämmande än vad den är.

Epilepsin med för även en del förändringar i vardagen, tex så får man inte köra bil, vilket kan försvåra vardagen en hel del, detta kan även innebära att man måste byta jobb. Så det är viktigt att man pratar med sin läkare och får reda på allt om sin sjukdom.

Några saker man bör få veta är:

·      om det är fastställt att man har epilepsi

·      vad det är för typ av anfall man har

·      om det finns någon bakomliggande orsak till att man fått epilepsi

·      hur stor risken är att man får ytterligare ett anfall

·      vad man kan göra vid nästa anfall

·      om det finns något man kan göra för att minska risken

·      om man ska börja få behandling och i så fall med vad

·      vad man måste tänka på när det gäller sitt arbete

·      vilka man bör informera och vad det måste veta

·      vad man måste tänka på i hemmet, det dagliga livet och när det gäller fritidssysslor

Det är viktigt att man får svar på sina frågor.

Många som har epilepsi är rädda för att får anfall och väljer där med att avstå vissa aktiviteter. Därför är det viktigt att man frågar sin läkare om vad man bör tänka på och om man kan fortsätta sina med sin idrott eller andra fritidssysslor.

Vid de första besöken hos läkaren är det bra att ha med sig en person som står en nära för hur mycket man än vill kan man inte komma ihåg allt som sagts. Sen brukar även den närstående ha egna frågor kring vad man ska göra vid ett anfall. De kan också ge viktig information till läkaren om de har sett när man haft ett anfall.

Ofta dyker det upp frågor man vill frågor du ville ställe, men skriv då ner den så kan du ta upp det vid nästa läkarbesök. Om man skulle vilja komma i kontakt med andra som har epilepsi kan du kontakta patientförening.

Hur ställer man en diagnos?

Det viktigaste när man läkaren ska ställa en diagnos är hur patienten eller en närstående beskriver anfallet. Sen får man även genom gå en rad olika undersökningar, EEG, CT, MRT, EKG och ibland även blod prov. Alla detta undersökningarna görs för att kunna hitta en bakom liggande orsak till anfallet, men även för att vara säker på att man inte har någon annan sjukdom än epilepsi.

EEG – Elektroencefalografi.
Vad är EEG? Jo det är en teknik som man använder för att mäta hjärnas elektriska aktivitet. Eller som jag brukar skoj och säga, att man mäter sin hjärnsubstans, skämt åt sido. Man kan göra ett EEG när man är vaken, när man sover eller under en dag, så kallat långtids-EEG.  Undersökningen gör inte ont och man mår som vanligt efter den. Resultatet får men ett par veckor efter undersökningen.

Förberedelser
Innan undersökningen behöver man inte tänka på något speciellt, möjligt vis att man tvättar håret innan då elektroderna sätts fast i hårbotten. Om man ska göra ett sömn EEG bör man vara vaken natten innan så man lätt kan somna innan undersökning påbörjas. För att inte behöva hålla barn vakna hela natten, väcker man dom tidigt på morgonen istället. Man bör inte heller dricka kaffe, te eller någon annan uppiggande dryck och eftersom att du är trött bör du inte köra bil till eller från sjukhuset.

Vaken – EEG.
När man ska göra ett vaken-EEG får man halvligga med drygt 20 elektroder fästa i hårbotten. Elektroderna hålls på plats med en klibbig gel. Från dem går tunna sladdar till en EEG-apparat med tillhörande bildskärm. I slutet får man andas häftigt och titta in i en blinkande lampa.

Undersökningen tar cirka en timme.

Sömn – EEG.

Under ett sömn-EEG får man ligga och sova i en säng med elektroderna fästa i hårbotten. Undersökningen tar mellan en till två timmar.

Långtids – EEG.

Ett långtids-EEG innebär att man under något dygn får bära med sig en liten EEG-apparat i en midjeväska. Elektroderna hålls på plats med hjälp av en mössa. Man kan äta och dricka som vanligt, men man får inte duscha eller tugga tuggummi under tiden.

CT – Datortomografi ”Computed Tomograohy”

Datortomografi är en undersökning som avbildar hjärnan med en särskild röntgen, som till skillnad från en vanlig röntgen tar mer noggranna bilder. Detta gör att man kan upptäcka skador i huvudet lättare. Undersökningen tar bara några minuter och man känner inte av någon smärta.

Undersökningen
När man gör en datortomografi undersökning får man ligga på en brits som man sakta för genom en stor, ringformad öppning i datortomografen. Under själva bildtagningen följer röntgensköterskan det från ett observationsrum. Undersökningen brukar ta 5 till 20 minuter och den gör inte ont.

MRT – Magnetkameraundersökning.

Man använder magnetkameran för att för att upptäcka sjukdomar och för att följa upp behandlingar. Själva tekniken är uppbyggd på ett magnetfält och radiovågor. Detta gör att det är riskfritt att undersökas flera gånger utan att kunna få stålskador.

Undersökningen.
När man undersöks så får man ligga på en brits som man för in i en så kallad magnettunnel. Där får man ligga stilla medans bilderna tas. Undersökningen tar mellan 20 och 45 minuter och då tar man ungefär 200-300 bilder. Kamerna sköter man från ett rum intill men man kan prata med sjuk sköterskan hela tiden genom en mikrofon och högtalare.

Undersökningen känns inte, men några kan få en klaustrofobisk känsla av ligga still i den trånga tunneln. Om man skulle tycka att det är obehagligt kan man får lugnande medicin.

EKG – Elektrokardiogram.

Oftast när man gör ett EKG gör man ett vilo-EKG, det vill säga när hjärtat befinner sig i viloläge. Det man gör när man gör ett EKG är att man mäter hjärtats elektriska aktivitet. Genom detta kan upptäcka hjärtsjukdomar och störningar i hjärtrytmen.

Undersökningen.
Men får ligga ner på rygg och sen placeras små elektroder ut på bröstkorgen, handlederna och vristerna. Elektroderna kopplas sedan in i ett EKG-oscilloskop som  registrer hjärtats aktivitet. Själva undersökningen tar ungefär 10 minuter.